Utbrott hos barn: vad som händer och vad som hjälper

Utbrott hör till de små barnens vardag, och de flesta är korta: oftast en halv till en minut. Ett utbrott består av två saker som följer olika kurvor. Ilskan når toppen nästan direkt och sjunker sedan, medan gråten och behovet av tröst växer långsamt och tar över mot slutet. Det ger en tumregel för vad du gör när. Den här artikeln går igenom vad som händer i ett utbrott, vad som är vanligt, när det är värt att söka hjälp och fyra vägar efter läget.

Ilskan först, ledsenheten sedan

Potegal och Davidson bad 2003 föräldrar till 335 barn mellan ett och ett halvt och fem år att beskriva sina barns utbrott, och delade sedan varje beskrivning i halvminuter. Två saker visade sig styra utbrotten, och de var oberoende av varandra: ilska och ledsenhet. Ilskan syns i skrik, sparkar och att kasta saker. Ledsenheten syns i gnäll, gråt och att barnet söker tröst.

I en andra analys av samma utbrott följde forskarna hur de förändrades över tid. Ilskan steg snabbt, nådde sin topp i början eller nära början och sjönk sedan. Gråten och sökandet efter tröst blev däremot vanligare ju längre utbrottet pågick. De flesta utbrott varade en halv till en minut, och tre av fyra var över inom fem minuter. De häftigaste formerna av ilska blev ovanligare med åldern.

Studien bygger på föräldrarnas egna beskrivningar och prövade ingen metod för att hantera utbrott. Men bilden av två kurvor ger en praktisk tumregel, som är vår slutsats och inte forskarnas. Mitt i ilskan har förklaringar och förhandlingar lite att hämta. När ledsenheten tar över söker barnet tröst, och då är tröst rätt svar.

Vad som är vanligt, och vad som inte är det

Wakschlag och kollegor frågade 2012 föräldrar till 1 490 förskolebarn om barnens humör och utbrott. Drygt åtta av tio barn hade utbrott ibland. Färre än ett av tio hade utbrott varje dag.

Forskarna skilde mellan två slags utbrott. De vanliga uppstod av frustration i lägen man kan förutse, till exempel när leken måste avbrytas eller svaret blev nej. De mer oroande var oförutsägbara, långa eller förstörande. Det är den skillnaden, mer än att utbrott förekommer, som säger något om när det är värt att söka hjälp.

Två faser, två svar

Mitt i ilskan är ditt jobb att barnet och omgivningen är trygga, och att du inte själv blir en del av stormen. Säg lite. Stanna nära, eller i närheten om barnet vill ha utrymme. Ändra inte beslutet som utlöste utbrottet: du kan trösta utan att ge efter för det utbrottet gällde.

När ilskan lagt sig och gråten tar över, kom närmare. Sätt ord på det som hände, kort och utan förebråelse: "Du blev så arg när vi var tvungna att gå." Det är också då du kan prata om vad som händer nästa gång, men inte förrän barnet är lugnt.

Det betyder inte att du ska vara oberörd. Ett utbrott väcker något i de flesta vuxna, och det är lätt att svara på ilska med ilska. Hur du håller gränser utan att höja rösten står i guiden om föräldraskap, och varför hårdheten väger tyngre än kraven i föräldrastilar.

Fyra vägar, efter läget

Mitt i utbrottet. För dig som vill veta vad du ska göra just nu. Håll barnet tryggt, stanna kvar och säg en enda mening, samma varje gång. Ju färre ord, desto mindre att reagera på. Första steget: bestäm i dag vilken mening du ska säga, till exempel "Jag är här. Jag väntar."

När ilskan har lagt sig. För dig vars barn gråter efteråt. Det är tröstens tid. Kom närmare, sätt ord på känslan och vänta med lärdomen tills barnet är lugnt. Första steget: nästa gång, säg vad barnet kände innan du säger något annat.

Före nästa. För dig som vill ha färre utbrott. Många kommer i samma lägen, vid hunger, trötthet eller när något roligt ska avbrytas. Det går att förbereda: varna innan leken tar slut, ha något att äta med dig. Första steget: skriv ner när de tre senaste utbrotten kom, och vad som hände strax innan.

När du själv kokar. För dig som märker att utbrotten väcker din egen ilska, och det är den mest krävande vägen, eftersom den handlar om dig. Ta ett andetag innan du svarar, och om du hinner, gå ett steg bakåt. Blev det ändå fel, reparera efteråt. Första steget: bestäm vad du gör med kroppen nästa gång, till exempel att sätta dig ner.

När det är dags att söka hjälp

Prata med vården om utbrotten är dagliga, om de ofta varar länge, om de kommer utan någon synlig anledning eller om barnet skadar sig själv, andra eller saker. Gör det också om du själv är orolig eller slut, även om utbrotten verkar vanliga. Det finns hjälp att få, både för barnet och för dig. Är det akut, ring ditt lands nödnummer.

Ett första steg i dag: bestäm vilken enda mening du ska säga nästa gång, till exempel "Jag är här. Jag väntar."

Det här är förståelsen och ett första steg. Atlas är där det blir en vana. Lägger du till Föräldraskap som en egen del finns Andas före svaret och Ett lugnt nej där som förslag att göra till dina egna, så att du ser över veckorna hur ofta du hann andas innan du svarade. Prova Atlas gratis i 7 dagar, och avsluta när du vill.