Många föräldrar till tonåringar försöker veta mer genom att fråga ut, kontrollera och spåra. Men forskningen pekar på att det föräldrar faktiskt vet kommer mest från att tonåringen själv berättar, och att det som avgör om den berättar är hur föräldern brukar reagera.
I en studie av 703 fjortonåringar i Sverige kom föräldrarnas kunskap framför allt från det tonåringarna själva berättade, och just det hängde tydligast ihop med mindre regelbrott. I en annan, som följde 982 ungdomar över tid, ledde föräldrarnas negativa reaktioner till att ungdomarna kände sig kontrollerade och berättade mindre. Positiva reaktioner ledde till mer närhet och mer berättande.
Välj väg efter läget:
- När de berättar något svårt: tacka först, reagera sedan.
- När de inte berättar något: prata sida vid sida.
- När du är orolig: säg vad du är orolig för.
- När det redan är tyst: börja om i det lilla.
Ett första steg i dag: nästa gång din tonåring berättar något, säg "tack för att du berättar" innan du säger något annat.
Märker du tecken på att din tonåring mår dåligt, prata med vården.
Många föräldrar till tonåringar försöker veta mer genom att fråga ut, kontrollera och spåra. Men forskningen pekar på att det föräldrar vet kommer mest från att tonåringen själv berättar, och att det som avgör om den berättar nästa gång är hur föräldern reagerade förra gången. Den här artikeln går igenom vad två studier visar, varför lugn inte betyder att allt är okej, och fyra vägar efter läget.
Det du vet kommer från tonåringen
Under lång tid var rådet till föräldrar att hålla bättre koll. Studier visade att ungdomar vars föräldrar visste var de var och med vem bröt mindre mot regler, och slutsatsen blev att föräldrar borde övervaka mer.
Stattin och Kerr ifrågasatte det 2000. De påpekade att studierna mätte vad föräldrarna visste, men inte varifrån kunskapen kom. I deras studie av 703 fjortonåringar i Mellansverige och deras föräldrar kom kunskapen framför allt från att tonåringarna själva berättade, inte från föräldrarnas frågor eller regler. Och det var just tonåringarnas berättande som hängde tydligast ihop med mindre regelbrott och färre kontakter med polisen. Det gällde både enligt tonåringarna och enligt föräldrarna, för både flickor och pojkar.
Forskarnas slutsats var att spårning och övervakning inte är det bästa rådet till föräldrar. Det viktiga är att förstå vad som får tonåringar att berätta.
Reaktionen avgör nästa gång
Tilton-Weaver och kollegor följde 2010 982 ungdomar vid tre tillfällen. När föräldrarna reagerade negativt på det ungdomarna berättade, kände sig ungdomarna mer kontrollerade och mindre nära sina föräldrar. Det ledde i sin tur till att de berättade mindre och höll mer hemligt. När föräldrarna reagerade positivt kände sig ungdomarna närmare dem, och berättade mer.
- Tonåringen berättar Om kvällen, en vän eller ett misstag.
- Du reagerar Lugnt och nyfiket, eller med ilska och förhör.
- Känslan Närhet, eller att bli kontrollerad.
- Nästa gång Mer berättat, eller mer hemlighållet.
Det du gör med det du får höra avgör vad du får höra sedan.
Det är samband över tid, inte ett försök, och tonåringar är olika: i studien påverkade ungdomarnas egna personlighetsdrag hur starkt mönstret var. Men det ger en praktisk poäng. Varje gång din tonåring berättar något är det också ett test av vad det kostar att berätta.
Lugn betyder inte att allt är okej
En lugn reaktion är inte detsamma som att godkänna. Om din tonåring berättar att den var på en fest där det dracks, behöver du inte låtsas att det var bra. Men ordningen spelar roll. Om det första tonåringen möter är ilska, är det den lärdom den tar med sig.
Börja med att ta emot: tacka för att den berättade, och fråga hur det var. Prata om konsekvenser och regler senare, när ni båda är lugna. Reglerna kan stå kvar. Det som ändras är att berättandet inte blir det som straffas.
Fyra vägar, efter läget
När de berättar något svårt. För dig som får höra något du inte vill höra. Ta emot först och reagera sedan. Tacka för att den berättade, ställ en fråga, och vänta med det du tycker. Första steget: nästa gång, säg "tack för att du berättar" innan du säger något annat.
När de inte berättar något. För dig vars tonåring svarar "bra" och går in på sitt rum. Samtal med tonåringar kommer oftare sida vid sida än ansikte mot ansikte: i bilen, i köket, på en promenad. Fråga om något konkret, inte om dagen i stort. Första steget: be din tonåring följa med på ett ärende den här veckan, utan radio.
När du är orolig. För dig som funderar på att läsa meddelanden eller spåra telefonen. Säg i stället vad du är orolig för och varför, och fråga vad tonåringen tycker är rimligt. Upptäcks kontroll i smyg kan den kosta mer förtroende än den ger trygghet. Första steget: skriv ner vad du faktiskt är orolig för, och ta upp en av sakerna i veckan.
När det redan är tyst. För dig som märker att din tonåring slutat berätta, och det är den mest krävande vägen, eftersom förtroende tar tid att bygga upp igen. Börja i det lilla, med det som inte är laddat, och reagera varmt på det du får höra. Säg gärna att du vill göra annorlunda än förut. Första steget: fråga om något din tonåring tycker om, och lyssna utan att kommentera.
Märker du tecken på att din tonåring mår dåligt, drar sig undan länge, slutar äta eller sova, eller pratar om att inte vilja leva, prata med vården. Är det akut, ring ditt lands nödnummer.
Ett första steg i dag: nästa gång din tonåring berättar något, säg "tack för att du berättar" innan du säger något annat.
Hur värme och krav kan gå ihop står i föräldrastilar, och hur du släpper taget i takt med att barnet växer i curlingföräldrar.
Det här är förståelsen och ett första steg. Atlas är där det blir en vana. Lägger du till Föräldraskap som en egen del finns Kvällsfrågan, Telefonfri stund och Andas före svaret där som förslag att göra till dina egna, så att du ser över veckorna hur ofta ni faktiskt pratade. Prova Atlas gratis i 7 dagar, och avsluta när du vill.